Gudinnor – Qvinnan

Symbolkalender III

Symbolkalender III.

10993419_801153556607163_4675307957667620043_n Halvmåne i Jungfruns tecken.
Nu när jag börjar skriva på min kalender kikar jag lite runt omkring och försöker ha sinnet öppet. Jag väntar på den gamla, på den kvinnan som jag nu så gärna vill möta varje kväll eftersom hon ger mig en sådan varm upplevelse.

Men idag verkar det inte som att hon har lust att anlända.

Halvmåne betyder att solen och månen står i en konfliktsituation till varandra. Det brukar inte handla om några större saker utan det kan snarare handla om saker som gör att livet blir lite besvärande. Med jungfrun kan det kanske uppstå något som inte riktigt stämmer med hennes egenskaper. Något är eller blir i oordning, något som inte passar jungfruns ordningssinne. Det kan också vara så att det inte händer någonting som stör eller oroar. Det är helt enkelt en aspekt som både kan vara eller inte vara.

Jag tittar på bilden jag valt för det här inlägget och funderar ett tag. Egentligen finns det inget alls i den bilden som vid ett första ögonkast skulle tala om jungfrun. Så är det ju också så att det är i det landet som består av tvärtom som jungfrun befinner sig i. En jungfru i ursprunglig betydelse handlar om en kvinna som är andligt intakt. Här har vi de som i antikens Grekland befann sig i templen och hade sex för sin egen tillfredsställelse. Inte för en man och inte för någon annan kvinna utan för att det passade henne själv. Barn till en jungfru sågs som väldigt speciella och de hyllades och värnades om.

Jag hör en numera välbekant röst skrocka och vänder mig snabbt om. Ingen berätterska fanns utan kanske var det bara min intensiva önskan som skapade detta.

-En kyss kan vara ett kommatecken, ett frågetecken eller ett utropstecken. Den gamlas röst viskar fram orden. Det krävs en jungfru för att skapa sin egen upplevelse av de kyssar som vi får och ger. Dagens symbol ger dig en möjlighet till att reflektera över dina egna kyssar.
Hon skrockar förtjust när hon sakta försvinner igen.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild, okänd. citat Jeanne Bourgeois

Mörkret och Persephone

Persephone Pre-Raphaelites

Mörkret och Persephone

Vi befinner oss i det “mörka” halvåret. Hösten har varit och vintern är här. Dagsljuset försvinner och vi omfamnas av mörkret ganska fort. Ett mörker och ett halvår då naturen drar sig tillbaka och vilar. Åtminstone verkar det kanske så för oss att naturen vilar. Vilar för att våra ögon inte möter gröna blad och doftande blommor. Vilar för att naturen klär sig i frostigt vitt och temperaturen sjunker.

I den Grekiska myten möter vi Gudinnan Demeter och hennes dotter Gudinnan Persephone och lyssnar vi på den hittar vi förklaringen till varför naturen drar sig tillbaka. Gudinnan Demeter var bitter och sorgsen och vägrade se till att grönska och näring växte på jorden eftersom hennes dotter, Persephone, var kidnappad. Efter många om och men fick Persephone lämna sin kidnappare och återvända till jorden och sin mor men villkoren som gjordes innebar att hon var tvungen att återvända till underjorden och sin kidnappare varje år.
Varje gång hon återvänder märker vi av det eftersom naturen drar sig tillbaka och förvägrar oss sin näring. Söker du i min blogg så hittar du mer av denna berättelse.

Och jag lyssnar till naturen och tänker att det är så mycket som orden bestämmer vår attityd. Enkla ord som att naturen drar sig tillbaka, i myten möter vi ord som ex, förvägrar och ofta pratar vi själva om att naturen vilar, växterna dör etc.
Vi möter attityden att detta är något som är förknippat med mörker och med död. När vi inte ser en aktivitet finns den alltså inte. Och i det långa loppet att utåtriktad är ljus och introvert är mörker. Denna attityd som gör att det är många av oss som intar en viss position som det är svårt att komma ur.

För många år sedan hade jag upplevelser då jag mötte myten om Gudinnan Persephone och jag tänkte att jag kunde dela med mig av en del av dessa för kanske skulle det kunna få någon annan att se på våra årstider och mörker på ett annat sätt. I detta finns också det temat som går som en röd tråd genom allt, kvinnan.

I myten är Persephone ute och plockar blommor tillsammans med sin mor, då hon plötsligt blir kidnappad. Blomman som lockar henne bort från mammas ögon är den vackra Narcissus.

The narcissus, which Earth made to grow at the will of Zeus and to please the Host of Many, to be a snare for the bloom-like girl — a marvellous, radiant flower. It was a thing of awe whether for deathless gods or mortal men to see: from its root grew a hundred blooms and it smelled most sweetly, so that all wide heaven above and the whole earth and the sea’s salt swell laughed for joy

—Homeric Hymns, To Demeter ll. 8–14
 Narcissus_GeraniumDenna blomma lockade och pockade Persephone och gav Guden Hades, som var Persephones kidnappare, en chans att få iväg henne till sitt eget rike.
Vilken ålder Persephone var när hon försvann är inte känt för mig men hon var tillräckligt vuxen för att det skulle vara aktuellt med giftermål eftersom detta var skälet till att Hades ville ha henne till sitt rike. Tillräckligt gammal för att bli nyfiken på sig själv och på allt det som hände inom henne skulle jag kunna gissa. I en dröm som jag fick handlade det bland annat om Narcissus.
Om den Narcissus som blev förälskad i sin egen spegelbild och som idag är upphovet till det vi kallar narcissister. (Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.)I min dröm var det inte Narcissus, en vacker grekisk man, som var vid källan utan Persephone. Den spegelbild som hon såg lockade henne och gjorde henne nyfiken.
Drömmen bestod av mycket mer än detta men den gav mig en ledtråd till en av de saker som lockade Persephone till att försvinna ur hennes mors närhet.Det som lockade var förmodligen det som alltid lockar en tonåring, utforskandet av livet och sig själv.
Vem är jag och vad är det som händer inom mig?
Narcissus står för det som lockar och pockar, för den doft som förför och som används för att stimulera. Feromoner som både används för att larma om fara och för att dra till sig det vi vill ha.
I myten är det Hades som vill ha Persephone och Persephone uppfattar doften och närmar sig. Och visst är det så i vår vardag, vi uppfattar en doft och antagligen är den inte attraktiv och då tackar vi nej eller så blir vi helt betagna och glömmer allt annat och följer doftspåret som är lämnat.

När detta väl har hänt dyker vi ner i den värld som består av känslor vi inte visste fanns. Vi upptäcker reaktioner och upplevelser vi inte hade en aning om. Vi är i underjorden. Vi är i den mörka världen.
I den grekiska myten om Persephone nämns det inte någonstans att denna underjord skulle vara välkommen för Persephone men vi vet att den definitivt inte var välkommen av hennes mor Demeter. Min känsla är nog i alla fall att det kanske är en aning naivt att lägga skuld på Hades, trots allt uppfattade Persephone doften vilket hon förmodligen inte skulle ha gjort om det inte var läge för att lära sig mer om sig själv.

I underjorden där det råder mörker får Persephone en möjlighet att möta andra sidor av sig själv. Och visst är det där vi möter de känslor som vi både är rädda för och som lockar oss. I vårt eget inre, det som vi kanske bara anar och inte till fullo ser. De som vi vill gömma för omvärlden och för dagsljuset. Det är också samma mörker som vi kan förknippa med den kvinnliga energin. Det som är Jorden och myllan. Här finns näringen som gör att växter dyker upp på vårkanten, här finns det som omvandlar det oätliga till ätligt. Här i mörkret tar Moder Jord hand om oss, här ligger vi i hennes livmoder och får till oss allt det som vi behöver få för att leva.

Kan det vara så att här möter Persephone sin inre vildkvinna, den del av henne själv som visar henne vad livet är? Den del som visar hur och varför vår fysiska kropp reagerar? Mötte hon sin längtan, både den fysiska och psykiska?

Möter hon sina känslor för hennes egen dynamik? Möter hon sin mörka prins, sin sexualitet eller/och möter hon sin depression och sina rädslor?

Trots allt äter hon av de granatäpplekärnor som Hades erbjöd henne precis innan hon fick återvända till jorden. Granatäpplet som man tror var det som ormen erbjöd Eva och Adam? Det känns som om det inte är speciellt troligt att Persephone inte visste om att man inte ska äta något i underjorden och rent symboliskt innebär det nog att hon vet vad hon gör och att hon vet att det är meningen att hon ska återvända till underjorden.

Det finns så mycket symbolik i den här berättelsen så för mig är det omöjligt att sammanfatta allt i ett och samma inlägg så jag hoppas att du som läser vill fortsätta läsa i kommande inlägg men också att du själv sätter dig in i berättelsen och får en möjlighet att applicera den på ditt eget liv och din känsla i att vad det är att vara kvinna.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Sista veckan innan nymånen

Det är nu i den sista veckan innan nymånen som månen är som tydligast för oss kvinnor. Om vi lyssnar på vår inre röst, den röst som tillhör Moder Jord, vår natur.

MenstruationFöljer vi vår mest naturliga cykel så menar man att det är nu kvinnan går in i sin premenstruella fas. Förr när kvinnorna levde närmare varandra och mer stod under månens inflytande förberedde kvinnans kropp sig för att släppa taget om sitt blod och låta det flöda tillbaka till naturen. En fas som talade om för kvinnan att hon behövde dra sig tillbaka ifrån det mer aktiva sociala livet för att hon behövde mer vila och mer balans.

Detta är fasen då kvinnan kan känna av sina hormoner, en del känner av de väldigt mycket- andra mindre. Oavsett hur mycket du är påverkad säger denna fas till dig att du mår bättre av att dra dig undan lite. Vi kanske blir känsligare för ljud, för andras påverkan, för hur andra mår och vi kan uppleva att vi inte alls har den balans som vi skulle behöva.

Den kultur som vi lever inom idag tar ingen hänsyn till något av detta. Och kvinnan är inte den som säger något annorlunda. Snarare tvärtom i många fall. Att erkänna vad kroppen och själen vill skulle vara detsamma som att ta flera steg tillbaka från jämställdhet. För det är så att många ser det som ett handikapp att vi kvinnor blöder varje månad, något som vi behöver gömma undan. Vi ska inte vara påverkade av att vi släpper taget av våra ägg och låter dessa landa obefruktade, vi ska inte visa att vi känner av vår naturliga cykel, den som är en del av kvinnan, den som handlar om liv, död och återfödelse.
För innan vi släppt taget har vi skådat framåt för att få en aning om hur vi ska förvalta det som kommer. Vi har redan bäddat för framtiden även om vi inte kan se den, vi kanske bara kan ana att den rör sig inom oss.

Detta är även den fas i vår livscykel då vi möter den visa inom oss. Vi blir äldre. Lika lite som vi bemöter vår månatliga blödning, lika lite bemöter den tid då vi behåller vårt blod inom oss. Och oavsett vilken ålder du är idag bär du denna visa kvinnan inom dig. Du bär på arvet från dina förmödrar, du bär på din moders blod lika mycket som hon bar på sin. Vi bär alla på vår urmoders visdom. Ibland blir den tydlig för oss men oftast är den dold långt inne bland skuggorna.
Bland skuggorna vill vår kultur att den äldre visa kvinnan ska vara, vi har med oss den norm som talar om för oss att gammalt är fult och skrämmande.
Det är nu som du kan själv kan plocka fram din rädsla för ålderdomen, för kvinnan inom dig och för den naturliga cykel som kvinnan bär på. Det är nu du kan använda din inre spegel och frammana den kvinnan du en gång kommer att vara.
Låt henne få guida dig under denna sista måncykelfas innan nymånen. Fråga henne vilka vägar hon tog, vilka val hon gjorde och vad som är viktigt för henne idag. Kanske hittar du något som du kan använda dig av nu när du snart ska gå in i en ny måncykel.

Nymåne – Vågen

Dags för nymånen som befinner sig i Vågens tecken.

Att vakna upp är temat för månaden. Ett tema som fortfarande är i mörker om du inte tagit tillvara på mörkermånens energi och forskat i det som finns bakom hörnet.

Mitt sinne drar sig till Gudinnan Hestia som är härskaren enligt den Grekiska Hellenistiska zodiaken. Hestia som är härdens Gudinna. Mittpunkten i hemmet. Hjärtat. En plats där man under tusentals år samlades för att finna sin balans. Hestia är Gudinnan som vänder sig inåt och som strävar efter balans. Hestia är här och nu, inte bakåt och inte framåt. Att vara i stunden oavsett vad du för tillfället är upptagen med är ett av Hestias strävanden. Att uppskatta varje liten del även i det som hela tiden behöver repeteras.
Det här gör att vi kan börja fundera över hur vi själva ser på det som vi kanske tycker är ett ständigt upprepande av samma saker? Kan vi hitta en balans, en jämvikt i den upplevelsen?

Även Hestia var en Jungfrugudinna, alltså andligt intakt och mina funderingar går nu till när, var och hur upplever vi denna andliga intakthet? Hur tar vi oss dit och är den känslan starkare i vissa situationer och inte i andra? Kan denna nymåne innebära att vi funderar på när, var och hur?

Vågens tecken precis som Gudinnan Hestia strävar efter harmoni. Vågen och Hestia pekar till relationer, både inre och yttre sådana. Detta kan vara sådant som dyker upp under den här måncykeln. Relationer och balans, eller varför inte obalans?

Var har vi balans eller obalans? Kanske finns det områden som behöver rivas upp för att vi ska hitta den jämvikt som är nödvändig och kanske finns det områden där det plötsligt blir lite turbulent runt omkring under den här perioden. Uranus befinner sig mittemot denna nymånen vilket innebär att det något oväntade eller vårt behov av uppror inom specifika områden kan gör sig gällande.

Jag hittade också något spännande när det gäller Hestia och det var att symbolen “Chariot” i Tarot förknippas med henne. The Chariot i sin tur förknippas med den geometriska figur som talar om nollpunkten. Vector Equilibrium pratar de om i förhållande till detta. En nollpunkt som är symbolen för frånvaro av kvalité, kvantitet eller massa.

En absolut frihet från varje begränsning. Det är ett tecken på det oändliga och eviga medvetna energin, själv ingenting, men manifesteras i allt. Det är det som var, är och skall vara för evigt; men det är inget vi kan namnge. Gränslös oändligt potential, levande ljus, är det rotlösa roten till allt, av alla aktiviteter av alla former av medvetande. I det ingår alla tänkbara och otänkbara möjligheter, men det överskrider dem alla. Kabbalisternas kallar det: (a) ingenting; (b) Gränslös; (c) Gränslös Light.

För mig blir det spännande eftersom jag sätter detta i samband med att vara andligt intakt, alltså hel men också med att vara i jämvikt och i balans. Den ursprungliga energin skulle jag vilja säga, men detta är rent personligt.

Med detta blir mitt fokus den här måncykeln att vara medveten om var jag har min balans? Har jag en fokuspunkt i mitt inre som jag kan gå till och har jag en yttre fokuspunkt? Hjärtat är det mitt centrum och hur ser jag till att jag är medveten om detta? Tar jag tillvara på den lärdomen ett upprepande kan ge mig eller slarvar jag bort detta i en känsla av otålighet och irritation?

 

Det börjar skymma – mörker och ålderdom

att bli äldre

Måncykeln har ju sina faser och den fas som är närmast början är faktiskt slutet. Utan ett slut blir det aldrig en ny början. Och när månen inte längre tar emot så mycket av solens strålar längre, ja då blir nattens skuggor djupare och djupare och till slut har du mörkret där. I detta kan du säkert känna igen människans livscykel. Och då tänker jag också inom alla faser.
Vi har en fas då vi är små små människor som behöver stöd och omvårdnad tills den dagen då den fasen är slut och vi går över till en mer självständig måncykel fas och så vidare.

Vi blir också äldre, även detta något som månen kan symbolisera. Och då är denna fas som vi är i nu en symbol för den gamla. Och kanske framförallt för den gamla kvinnan. Rent generellt tycker jag att man märker av denna rädsla för de gamla ute i vårt samhälle. Från att ha varit mitt uppe i livet och en vital och viktig del verkar den gamla människan idag som farlig och besvärlig komponent.

Mörkret som vi närmar oss ju mer månen drar sig undan solens strålar har i tusentals år varit synonymt med kvinnan. Något man behöver sky och frukta. Här handlar det inte om en hälsosam respekt utan snarare om något som egentligen borde förbjudas. Mörkret och kvinnan ska kuvas och betvingas.

Visserligen låter det som om att detta inte skulle vara något som gäller här och nu men trots att vi tycker att saker förändras snabbt så bär vi fortfarande just denna norms tyngd.

Hur, var och när tar vi tillvara på den äldre kvinnans livserfarenhet? Att jag nämner just kvinnan är för att det finns en mycket tydlig skillnad på hur man ser på mannens åldrande och på kvinnans åldrande. Även om båda dessa är något vi inte vill se, kan man kanske säga att det skrämmande åldrandet hos kvinnan, själva mörkret, börjar säkert 20 år före mannens åldrande.

Hur, var och när tar vi tillvara på det mörker som månens avtagande fas symboliserar? Ett mörker som pratar om avslut. Detta avslut som vi så lätt börjar bli nervösa för. Men så länge vi håller saker ifrån oss kommer vi aldrig att få erfarenhet av dem. Så länge vi tänder alla lampor vi har kommer vi aldrig att upptäcka att mörkret inte är farligt. Så länge som vi aldrig avslutar något kommer vi inte heller få en möjlighet att starta om på nytt.

Mörkermånen och dess fas är en absolut nödvändighet för att vi ska kunna ta till oss nymånens inspirerande och vitala energi. Det är här i mörkret som vi får tillgång till ett seende som tillåter oss att spana genom hinder som dyker upp på vägen. Det är här som vi vet vilka signaler vi ska lyssna på.
Det är också här där vi kan lära oss som mest om oss själva. Energin är tillbakadragen och mer inriktad inåt än utåt. Det är nu som vår vänster hjärnhalva går på halvfart och vår högra på full speed.

Den här månfasen ber dig att klyva ved och bära vatten. Se vad det är som behövs göras, på djupet, för att nästa fas ska flyta på utan onödiga hinder. Rensa, städa undan och upplev dig själv. På riktigt.

Chad Woodward,atrolog, säger något som jag själv tycker är riktigt bra. “För egot finns det en rätt väg och en fel väg eller en mindre eller mer idealisk väg att gå. Men för själen så ger oss erfarenheterna oss lektioner och alla våra val leder oss slutligen till helhet.”

Någonstans finns det en tröst i dessa meningar upplever jag det som. Nu när månens fas triggar oss att vända oss inåt och den ber oss att ta itu med ryggsäckar som vi inte behöver bära känns det inte så ödesmättat om jag inte vågar säga adjö till det jag behöver säga adjö till.

Jag vet ju att så småningom kommer kostnaden att överstiga värdet och då om inte annat kommer det att lämnas. Självklart behöver vi lämna eller säga adjö till någon/något långt innan vi kommer till en sådan punkt men det finns något trösterikt i att själen alltid finns med oavsett vilka val vi tar.

Att vandra i vildmarken

artemis3 Kikar vi upp på månen märker vi att hon inte längre tar emot så stor del av solens ljus. Mer och mer täcks av skugga.

Vi vandrar tillsammans med mörkermånens egenskaper och energi. Och visst kan det verka skrämmande. Skrämmande för att vi är så vana vid att se. Nu får vi känna oss fram. Det är fortfarande inte helt mörkt runt omkring oss, solens ljus eller det medvetna yttre seendet hänger med ett tag till. Vi växlar mellan att ha fokus på det som händer i det yttre och det som vi upplever inom oss själva.

Den 16;e kommer skyttens energi att färga av sig på månen och vi har bara några dygn kvar till månen är helt mörk. Och varför inte ta emot denna hjälp från skytten och dess härskarinna Gudinnan Artemis?

Gudinnan Artemis är Mångudinnan som vi sätter ihop med nymånen och den växande fasen. Det är inom det området som hon tillhör. Men det innebär inte att hon försvinner och inte finns med även här. Och just nu kan hon vara en vi kan få hjälp av.

Artemis kan visa vägen in till den inre skog du behöver vandra i. In i din vildmark. Hon visar dig vart du behöver sätta dina fötter för att gå säkert, vilka buskar som bär på föda för dig och vilka du ska undvika att röra.

Blunda och lyssna på ditt mörker. Blunda och känn det mörker som du bär på med automatik då det är av det som vi brukar kalla den feminina energin. Stark och omslutande. Varm och kanske lite skrämmande. Och det är skrämmande att inte se. Men blunda och låt Artemis leda dig in i dig själv. Låt henne visa dig hur du ändå kan se när månen är mörk och inte lyser upp naturen med sitt blåsilvriga sken.

Att gå in i skogen är rent symboliskt för att gå in i dig själv och ibland behöver vi Artemis ungdomliga mod för att göra det. Ibland hindrar vår förmåga att se konsekvenser oss själva för att undersöka vad det egentligen är. Som alltid finns det både gott och ont, både för mycket och för lite.

Blunda och följ doften av hennes vilja att leda dig rätt. Artemis leder dig ljudlöst så du har störst chans att se det som rör sig inom din vildmark. Om du tittar lite åt sidan, dit Artemis pekar med sin pil så kanske du ser det rådjur som står och vädrar i luften. Känner du av henne? Det vackra inom dig som är så skyggt och försiktigt. Som enbart kommer fram vid tillfällen då du känner dig säker. Som snabbt försvinner in bland träden vid minsta risk för att någon skulle uppmärksamma dig och kanske någon har tur och ser en skymt av din bak när du slinker in bland träden.

Lite längre fram gör Artemis ett tecken till dig, det är dags att stanna till. Du förstår att du ska vara extra tyst och du kikar åt det håll som hon visar. Där, precis där ser du dem på den öppna ängen. Rävhonan med sina ungar. Ungar som leker och tumlar runt. Kanske är det något som vaknar till inom dig, en längtan efter tiden då du dansade runt utan tanke på något annat än dansen. Påminner dig synen om något annat? En omgivning där du är trygg och är omgiven av de som är självklara i ditt liv. Eller att du är den som vakar och håller utkik på det som rör sig omkring. Rävhonans ögonvitor glimmar till då och då. Var säker på att hon har koll och att hon har en utväg om hon vädrar fara..är det så du gör? Har utvägar, redan färdigplanerade för alla eventualiteter?

Du är så upptagen av ungarnas lek att du inte har märkt att Artemis har försvunnit. Ett ögonblick tar skräcken ett riktigt stort grepp om dig. Du är ensam, här i mörkret. Några djupa andetag senare Dark-moon3blir du lite lugnare. Pulsen har gått ner till normal takt och du flåsar inte längre och du har dragit ner din andning till magen där den ska vara. Din erfarenhet har lärt dig något.

För det är inte de som är utan erfarenhet som väljer att gå in i sin vildmark. Det är du som redan har varit med om en del som förstår att det är här, i din egen vildmark och i ditt eget mörker som du kan hitta sanningen om dig själv. Här kan du hitta ditt eget ljus.

Du känner hur någon rör vid din axel och du vänder dig om. Där står hon igen Artemis. Hon ser på dig och du förstår att hon undrar varför du inte följer henne. Du ler och reser dig upp. Ditt leende växer inom dig för du förstår också att hon Artemis inte förstår din rädsla. Med ungdomens rätt går hon utan att vara medveten om att det finns risker även där det inte finns faror. Med Artemis inbyggda egenskap som jungfrugudinna är hon andligt intakt. Hon är känslomässigt psykiskt intakt. Hon är inte våldtagen eller kidnappad. Hon vet inte vad skam och skuld är. Men det vet du med erfarenhetens rätt.

Det är därför det är så bra att bli guidad in i vildmarken av Artemis. För hon visar det som du redan har inom dig men som du har glömt bort. Din egen jungfrugudinna. Hon visar dig delar av dig som du inte längre tror att du bär på.

När hon visar dig vägen ut ur skogen igen kan du nog märka att du går med en annan stuns i stegen. Inte längre trevar du efter stenar och rötter, du tar ett steg säker på din sak. Du förstår att inom dig finns hon som inte låter tanken skrämma henne.

Så blunda och tacka dig själv för den du är och tacka din unika vildmark som genom sina bosatta kan visa dig vem du är.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bilder, okänt ursprung

Ett möte

moonhalfPlötsligt fanns hon bara där. Precis framför mig när jag tittade upp från boken jag läste. Jag hade känt mig en aning iakttagen men känslan hade bara rört sig i kroppens periferi.
Men nu var hon där. Stabil, uppfordrande och definitivt obeveklig. Jag la ifrån mig boken, jag var lite rädd för att släppa henne med blicken men tog en snabb rundvandring med ögonen runt omkring. Jag var lite osäker på om hon var där i fysisk form eller inte.

Jag var helt tyst och jag undrar om det hade hjälpt om jag hade sagt något. Det såg inte ut som hon skulle säga ett enda ord.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag kunde ju känna att hon väntade på mig men fick ingen ledtråd överhuvudtaget. Hon bara fanns där framför mig och det är svårt att formulera och beskriva henne eller snarare min upplevelse av henne.

Hon har tyngd, du behöver inte undra, hon är förankrad i Moder Jord. Hon är kvinnan du vänder dig till i alla lägen och du har en tillförsikt att hon vet vad hon ska göra. Hon utstrålar visdom, jag skulle tro att om du går med henne i skogen kommer du hem med hela famnen full av örter och bark med olika egenskaper.
Jag känner ingen rädsla mer en hälsosam respekt. Lite sådär så att man undrar hur ren man är och om man tvättade sig om händerna. Det känns som om hon ser rakt igenom och vet allt. Det här är ingen kvinna man myser kroppsnära med men famnen är öppen om det händer något. Då finns de lugnande andetagen i och runt omkring dig.

Jag satt där med huvudet fullt av frågor och bara kikade på henne. Fortfarande hade hon den där stabila och uppfordrande blicken mot mig. Vem var hon och vad ville hon? Nog kunde hon göra mig riktigt illa om det skulle vara så men då fick jag mer känslan av att hon skulle ta mig i örat och låta mig få veta vad jag gjort snarare än att hon skulle visa vad hon kunde göra.

Jag kände att jag började slappna av lite och eftersom jag har lite ont i axlarna blev det ganska tydligt hur de sjönk ner lite för att hitta en plats där de mer hör hemma.
Hennes blick förändrades omedelbart och det såg ut som om de blänkte till och undrar om de inte var lite halvt ironiska.

Tillit var ordet som kom. Det vill till att veta när man ska springa eller stanna för att lära sig.

Jag blundade och försvann in i ett möte med mig själv och kvinnan som var där för att leda mig.

Idag börjar den månfas då vi mer vänder oss in i oss själva än ut till andra. Det är enbart du som själv kan välja hur mötet med dig själv kommer att se ut. I försvarsställning eller med öppna armar.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; okänt ursprung

Höstdagjämning – Mabon

dubbel gudinna 1 Perfekt balans mellan ljus och mörker. En återupprättelse – allting ordnas upp.

De senaste fyra dagarna har jag tillbringat med 6 kvinnor. 7 kvinnor, med mig, alla olika i åldrar, erfarenhet och bostadsort. Fyra dagar där vi skrattat och gråtit och kommit i balans. Och under hemfärden igår gick mina tankar till höstdagjämningen och till mörkermånen som förmodligen redan har börjat påverka en del av oss.
Det är ju detta som mörkermånen men även höstdagjämningen handlar om. Att balansera upp ljuset med mörker och liv med död. Att titta på det som är skördat, vara tacksam men också begrunda vad det har inneburit och vad det kommer att innebära.

Tillsammans har vi lagat mat, ätit o njutit och högljutt uttryckt vår tacksamhet för den goda smaken. Vi har promenerat bland klippor, badat i havet (två gjorde det i alla fall) och lapat i oss solens värme som hungriga kattungar. Vi har pratat om allt ifrån nyttig mat till hur magarna sköter sig. Och vi har skrattat och gråtit.
Vi har processat liv och död. Vi har granskat och målat våra inre bilder, låtit dessa få komma till uttryck och också tillåtit dem få dö igen.

Inte med en sekund har vi tvekat infört vårt eget eller de övrigas mörker. Vi har lagt vårt liv på bordet, vi har sett vad det är vi har skördat men också vad vi har offrat. Vi har kommit i balans.

Vi har på vårt sätt utfört en ceremoni. Vår balans har återupprättats genom att vi omedvetet har utfört ritualer. Vi har alla fokuserat och gjort samma saker. Vi har tagit och vi har gett av oss själva. Som Moder Jord gör, som allas vår Mångudinna gör.

Moder Jord som är i centrum under höstdagjämningen, inte med samma fokus som när vi firar överflödet hon ger oss utan för det som brukar ge en lite mer allvarligare stämning, fokus på mörker och död. Det är under denna tid som de Eleusinianska mysterierna utfördes. En ceremoni för själens återupprättande.

Och hur ska vi kunna återupprätta vår själ idag när vi har separerat oss från vår moder? Nu när vi har separerat oss från jorden på så sätt att vi inte längre odlar eller dödar vår egen mat, vi vårdar inte längre våra äldre, vi deltar inte i dödens förlopp och vi begraver inte själva våra kära. Vi närmar oss inte utan vi undviker det.
Vi vänder bort blicken från de som vi klassar som primitiva och vi suckar och skakar på huvudet när vi läser om folkslag, stammar och vårt eget förflutna som innehöll blodsoffer och ritualer. Vad vi missar är att de tog hand om den paradox som vi lever i på det sätt som de kunde för att behålla sin balans. Vi tar hand om den genom att andra får döda och odla vår mat, andra får vårda våra nära, andra får begrava. Andra får stå i slakthus, andra får skicka in kistan i elden.

Vi undviker mörkret och lever mer och mer i den separerade världen. Ett steg för oss att återigen bli balanserade och hela är genom ritualens helande kraft. Vi kan närma oss och titta på våra egna skuggor och vårt eget mörker. Vi kan anamma att Moder Jord är dubbel och ändå en, liv och död. Hon ger och tar tillbaka.

Höstdagjämningen såväl som mörkermånen är för mig en påminnelse om att det är genom mörkret jag upptäcker ljuset, min själ.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman

Gudinnan Artemis – Björnen

brave

  Gudinnan Artemis och Björnen.

På bilden här kan du se en scen ur filmen “Modig” som gavs ut 2012. Filmen hade ett arbetsnamn som var “The Bear and the Bow” vilket verkligen är något som passar in på Gudinnan Artemis. Artemis som är vildmarkens och månens gudinna. Hon har flera attribut och djur som är under hennes beskydd och där hittar du bland annat bågen och björnen. “Arktoi”. kvinnliga björnar, kallades de unga flickor som stod under hennes beskydd under deras uppväxt. Du kan läsa mer om Artemis här på bloggen under Gudinnan Artemis.

Filmen Modig handlar om en ung skotsk prinsessa.
“Hon gillar att ge sig ut i skogen och träna på att skjuta med sin pilbåge, men hennes mamma drottning Elinor vill helst att Merida ska lära sig att bli mer stolt och hyfsad som en riktig prinsessa. En dag kommer lorderna från de andra tre klanerna och Merida tvingas välja en av deras söner som ska bli hennes make. I en bågskyttetävling mellan kungasönerna lyckas en av dem skjuta mitt i prick. Men när Merida väljer att skjuta själv och sen träffar mitt i prick på alla tre måltavlorna blir drottning Elinor rasande och Merida står inte ut med sin mamma längre och rymmer ut i skogen. Ute i skogen träffar Merida på en häxa som ger henne möjligheten att ändra sitt öde: en trollformel i en kaka som ska förändra drottning Elinor. När Elinor äter kakan förvandlas hon till en björn! Merida måste inom loppet av två dygn hitta ett sätt att förvandla tillbaka sin mamma annars kommer hon att förbli en björn i evig tid.”

Fascinerande hur vi gång på gång använder oss av den symboliska världen och dess arketyper för att berätta historier. I den här filmen kan man se hur den unga flickan på inget sätt har lust att följa de traditioner som finns inom hennes klan. Vi ser också hur en ung kvinna bär inom sig en egen kraft, inte i jämförelse, utan hon bär den själv och hur omgivning gör allt vad de kan för att underminera denna styrka och belägga den med skam. Meridas mamma var den person som blev förvandlad till en björn intressant nog. Samma person som var mest angelägen om att Merida skulle följa traditioner och vara “kvinna” så som normen sa att man skulle vara.

EPSON scanner imageOch är det inte detsamma just nu! Följ kulturen och följ normen. Det är inte förrän du går in i dig själv och fullt ut upplever ditt ursprung du i grunden kan förändra ditt sätt att vara och tänka.
Det var inte förrän modern fick en möjlighet att uppleva sin egen inre “björn” som hon kunde förstå både sig själv och sin dotter. Hon var tvungen att börja lyssna på sina inre instinkter. Hon var tvungen att släppa taget om de manér hon skaffat sig och lära sig följa naturen, både den yttre och den inre för att hitta det som var rätt. Genom detta kunde hon till slut låta sin dotter leva sitt eget liv. Rent symboliskt blev hennes egen inre “flicka” fri och tillåten att uttrycka sig även hon.

Gudinnan Artemis är denna fria jungfru. Jungfru som i begynnelsen bland annat betydde “andligt intakt” och det var först när patriarkatet fått ordentligt fästa som betydelsen byttes till “oskuld”. Artemis beskyddar sina skyddslingar tills den dag då de är mogna att lämna boet. Hon lär dem att leva utefter naturens rytm och att denna i sanning är dualistisk.

Björnen ger oss ett seende som både kan skrämma oss och samtidigt trösta oss. Hon är vild och ändå omhändertagande. Hon vandrar på marken under vår och sommar och är “under” jord under höst och vinter. Hon är aktiv, hungrig och samlar på sig för att sedan vara vilande i fasta. Hon är den instinktiva balansen.

Nu under våren har hon lämnat sitt näste och hon bär på en hungrig energi. Hon har i många fall fött sina ungar under vintern och dessa har ätit av hennes näring och hon gårPuh nu ut ifrån boet med siktet på att skaffa mat. Hon är bra på det björnen. Hon är också en hejare att att veta var det finns föda, att spåra upp det som inte är så uppenbart. Då och då unnar hon sig det goda, du känner säkert till Nalle Puhs förtjusning i honung. Hon är hejare på att klättra i träd och är oerhört snabb när hon fått vittring på något hon är nyfiken på. När det är dags för ungarna att lämna den trygga modersfamnen är hon mycket bestämd och sjasar bort dem. Hon har lärt dem allt hon kan och det är dags för dem att stå på egna ben, skaffa egen föda och hitta sina egna revir att röra sig i.

Och detta är en del av vad Artemis arketyp kan lära oss. Hon är gudinnan vi förknippar med systerskap, som värnar om den kvinnliga kraften. Hon ser till att du kan röra dig i naturen och lär dig vad du bör se upp med och vilka vägar du kan ta. Hon har bestämda mål och det hon siktar på kan lika gärna vara för beskydd som för att skaffa sig föda för egen del.

AxisMundiGudinnan Artemis förknippas även med Ursa Major, stjärnbilden på himlen. Denna stora björn som sägs vakta polstjärnan och Axis Mundi.
Axis Mundi som sätts samman med världens centrum. Som för samman himlen med jorden. Balans! Vi hittar myter om världsträdet och det kosmiska centrumet och alla handlar om Axis Mundi, punkten där allt möts, himmel med jord och alla de fyra väderstrecken.

För att lära känna dig själv och den inre styrka som bor inom dig är det en god idé att lära känna Gudinnan Artemis och de attribut som myterna säger hör ihop med henne. En av dessa är alltså björnen.

Vandra in i björnens energi nu under våren och se vart den leder dig. Följ dess rytm och låt den visa dig var du kan hitta den föda du behöver.

 

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; Louis Perrey, från filmen "Mo more...

Äpplet och kvinnan

äpple Äpplet och kvinnan.

Efter att ha jobbat natt vaknade jag idag mitt på dagen och drömmen om ett äpple var kvar i mitt sinne.

Funderade ett tag över varför tills ett aha-ögonblick dök upp. Kanske har det med mörkermånen att göra!
För något år sedan använde jag mig av äpplet som symbol när jag mediterade just under den här fasen. Varför? Jo, för mig har äpplet som symbol en hel del gemensamt med det som man brukar kalla det “mörka” att göra. Det “mörka” som på något sätt en del av kvinnans egenskaper har blivit förvandlats till. Jag tänker på sensualism, mystik och magi, sexualitet, makt, liv och död.

Äpplet har ju någonstans verkligen blivit en symbol för liv och för död. Redan i historien om Adam och Eva är äpplet inblandat. Där som en symbol för frestelse (tillsammans med ormen), kunskap och på sätt och vis, liv och död. Ursprunget är förmodligen inte ett äpple utan ett granatäpple, vilket för tankarna till gudinnan Persefones och hur hon tog emot och åt några kärnor från granatäpplet. Just detta gjorde att hon var tvungen att återvända till underjorden och guden Hades under några månader varje år. Persefone granatäpple

Varför åt hon detta, kan man fråga sig? Förmodligen var hon väl medveten om att när man åt något i underjorden var man tvungen att återvända? Hon hade vägrat att äta ända fram tills det ögonblick då hon skulle återvända till sin mor, gudinnan Demeter. Kan det ha något att göra med frigörelsen från sin mamma? Denna process vi alla behöver gå igenom för att börja stå på våra egna två ben. Kanske var det en nyfikenhet på det okända, på det som kittlade på insidan, ett uppvaknande och lust? Ungefär som Eva, från berättelsen om Adam, Eva och paradiset upplevde?

Kommer att tänka på hur Jung resonerade runt manligt och kvinnligt. Han menade att till den manliga logosprincipen tillhörde en strävan efter fullkomlighet (perfekt, ljus och kärlek) medan det kvinnliga idealet är mer fullständighetsideal, ett ideal där allt sammanhålls till en helhet. Vilket betyder allt från list, grymhet, mörker, bottenlös lidelse och dödskeende. Liklukt och förruttnelse lika väl som pånyttfödelse. Marie-Louise von Franz uttrycker det så här:

I den praktiska verkligheten upplever varje kvinna denna makts mörka sida i sig, när hennes erotiska svartsjuka väcks, när hennes barn vill dra sig undan från henne, när hon som änka ensam och övergiven måste klara sig i livet. I henne framträder då tigrinnan, den gnällande hyndan, den intrigspinnande ödesgudinnan och ingen kvinna kan bli medveten om sin större gestalt utan att i sig ha upplevt denna aspekt av gudinnan.

I böner som är bevarade från trolldomspapyrerna hittar du också många av dessa olika epitet som gudinnorna fick. Där fanns allt från ljusbärare till fördärverska i samma bön och till samma gudinna. Helt enkelt ett uttryck för kvinnans helhet, det som finns i mörkret såväl som ljuset.

Förutom i historien om Adam och Eva (där det sägs att Adams “första hustru” Lilith, som förvandlade sig till en orm, som  frestade Eva med äpplet) hittar du äpplet som är ett huvudobjekt i sagan om Snövit.

snövitJag tror att vi numer förknippar Snövit med Walt Disneys produktion men ursprunget kan vi hitta i de uråldriga muntligt berättande sagorna. Bröderna Grimm var det tyska par som satte  historien på pränt, en mycket grymmare version än den mer publikvänliga saga Walt Disney gjorde om den till.

I den vanligaste versionen har vi styvmodern som i sin avund skickar en jägare för att leta reda på Snövit för att döda henne. Snövit är hennes mans dotter, en vacker jungfru på väg in i sin vuxna roll, som styvmodern får reda på är den skönaste i världen. Intressant nog är det genom att “spegla” sig som kunskapen kommer till styvmodern. Jägaren ska ha blod på sin kniv och snövits hjärta med sig som bevis. Ett hjärta som sedan styvmodern tillagar. Genom denna kannibalism använder sig styvmodern av något som är ganska vanligt, en integration av den magi och den kraft som “offret” eller “fienden” bar. Vi tar till oss det som om det tillhörde oss.
Vad styvmodern ville ha var skönhet. Kan vi känna igen rädslan för ålderdom och de skönhetsideal vi har idag tro? Styvmodern hade sin status och roll i slottet där hon huserade på grund av sin skönhet. Förlorar hon sin skönhet förlorar hon också sin status. På så sätt kan man komma fram till att det inte var någon svartsjuka som egentligen var drivkraften för henne att döda styvdottern utan snarare en avund. Avund och bitterhet för den skönhet som ansåg försvann från henne själv.

I vilket fall som helst klarade inte jägaren av att döda Snövit utan tog med sig ett djurhjärta hem till styvmodern. Efter ett tag frågade styvmodern spegeln igen vem som var skönast i världen och fick då samma svar igen. Snövit var den vackraste. Styvmodern tog då skepnaden av en gammal hiskeligt ful kvinna (häxa) och letade sig fram till den lilla stugan där Snövit bodde tillsammans med de sju dvärgarna. Trots alla varningar som Snövit fått av dvärgarna att inte släppa in någon eller ta emot något från någon, kunde hon inte motstå och inte tro att den gamla kvinnan kunde vilja henne något ont med det äpplet som den förklädda styvmodern gav henne. Ett bett på det vackert röda äpplet och Snövit föll ner i djup sömn.

Att sedan Snövit väcktes av en ung prins genom en kyss kanske ligger bakom den längtan som många unga flickor, men också äldre sådana, bär med sig. Längtan efter den prins (kraft) som ska väcka dem till liv. På ett sätt visar sagan kvinnans undergivenhet för mannens makt, styvmoderns skönhet var det enda som kunde få henne kvar vid makten – hennes förmåga att attrahera mannen. Och prinsen var det enda som kunde väcka Snövit. På andra sätt kan man tolka det utifrån manliga aspekter inom kvinnan men det finns också något mer att läsa in i sagan och det är att Snövits pappa, styvmoderns man, aldrig är närvarande i sagan. Och det är också hans frånvaro som på något sätt skapar sagans möjlighet att finnas. Spännande vinklingar som är värda mer eftertanke.

I vilket fall som helst så var det äpplet igen som blev det verktyg som skapade “död”. Detta äpple som inte går att motstå och som förknippas med list, med lust och med något oemotståndligt. Något vi vill ha men inte får.

Äpplet, ett gyllene sådant, var också det som i sin förlängning var en del av det som orsakade kriget av Troja. Rubens_-_Judgement_of_Paris Eris, en Grekisk gudinna av kaos, strid och oenighet, blev inte inbjuden till ett bröllop.

I bitterhet kastade då hon in ett gyllene äpple som hade en inskription där det stod – Till den skönaste. Gudinnorna Hera, Afrodite och Athena började ganska snart att argumentera över vem av dem som skulle få äpplet. Den unga Prins Paris blev den som skulle bedöma detta. De olika gudinnorna kom med olika mutor och Prins Paris valde till  slut Afrodites. Han skulle få den sköna Helena av Troja till brud. Detta ledde så småningom till det krig som skulle vara i 10 år.

Även här hittar vi alltså det stackars äpplet och även här jakten på att vara den skönaste. Split, söndring och förstörelse. Tvärtom kan man tycka är det med hur äpplet är förknippat med Avalon. Denna plats som vi dag hör talas om ihop med prästinnor och gudinnor. Om du känner till historien om Kung Arthur har du också säkert hört Avalon förut.

Avalon, som har sina rötter från Welsh där ordet afal betyder äpple. Island of Avalon. Äpplenas land. Här där mytomspunna Morgan le Fay styrde över de nio systrarna. Här där det sägs att Kung Arthurs svärd smiddes och hit där Kung Arthur kom för att läkas efter ett att ha blivit sårad. Ön som också kallades det “Lyckosamma landet.” Lyckosamt för att det producerade allt vad det behövde själv. Inga åkrar behövde plogas av en bonde, ja hela ön hade den magiska förmågan att föröka och ge näring helt av sig själv.

Nog låter det som en härlig plats att vara på. Det finns mycket mer att undersöka som handlar om äpplets värld, även här i norr har vi ju myter. Gudinnan Idun exempelvis sägs vara den som bevarar äpplet som gör att du behåller din ungdom. (Tja, varför inte komma tillbaka till det temat igen) och det var till henne man vände sig om man började känna sig lite grå och gammal.

Inspiration och citat från “Själens speglingar” av Marie-Louise von Franz

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; Rubens - wikipedia.