Vintersolståndet – utrymmet mellan död och liv.
Vintersolståndet, ögonblicket då det verkar som om solen står helt still, en plats som enligt många traditioner tillhör “The Grandmothers” och “the Crone” bland annat. Jag tar ett djupt andetag när jag upptäcker att man även nämner “The keepers of the stories” i samband med Vintersolståndet och jag kan nästan höra den gamla visa berätterskan fnittra bakom min rygg. Vintersolståndet är stunden då själarna väntar på att återfödas och här hittar du samspelet mellan mörkret och ljuset.
Det är nu som det är som allra mörkast, det är nu som natten är som längst. Det är nu som vi välkomnar ljuset och även om vi ännu inte kan märka av det så blir det hädanefter ljusare och ljusare.
Vi kan alltså mäta det yttre ljuset och vi kan vända oss utåt om vi vill. Vi kan också se vintersolståndet som ett ögonblick då vi kan se inåt in i vårt eget mörka utrymme för att hitta vårt inre ljus. Rent symboliskt skulle man kunna se det som att vi har kommit fram till centrum i vår inre labyrint, vi upptäcker vår personliga ledstjärna och ljus och börjar därefter vandra utåt i labyrinten igen.
Vi kan använda denna stund för att hedra oss själva. Vi kan skapa en ljusceremoni för att fira och hedra något som vi har bestämt oss för att följa. 
Vi kan välkomna ljuset och låta det lysa upp vår inre värld. Vi kan låta vårt hjärta få en röst och en möjlighet att visa oss vägen. Om vi vill.
Vi kan ännu inte se vad det är som sker eller hur våra idéer ser ut när de är praktiskt genomförda. Vi är fortfarande i mörkret. Precis som det lilla embryot ligger i mörkret. Men vi vet att något sker, vi har en inre vetskap om att något händer. Tålmodigt bär vi vår vetskap tills stunden har kommit då vi också kan verbalisera eller synliggöra det vi sått.
Tillsammans med Moder Jord och i samklang med henne vet vi att det är i mörkret som ljuset nu växer.
Vi är i en övergång och alla övergångar har en stor betydelse. Åtminstone om vi tillåter dem att ha det och följer naturens rytm.
Det finns mycket att säga om denna övergång men just nu känns det viktigast för mig att välkomna det ljus som jag hittar i mitt hjärta.
Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman 
Labyrintens röda tråd uppenbarade sig igen. Det var några dagar sedan som jag hörde hennes röst, berätterskan, men nu är hon här igen.
Skrämmande tyst och jag känner att det inte är underligt att ugglan kan uppfattas som skrämmande. Döden kommer snabbt, intensivt och tyst tillsammans med ugglan. Jag förstår symboliken, med visdom kan du tysta och döda all möjlig uppsåt som inte är av godo. Du behöver inga genvägar och inte många pukor och trumpeter när du kommer med vishet i din kropp.
Vid halvmåne befinner sig månen och solen i en aspekt till varandra som många astrologer menar kan vara besvärlig. Med poängtering på kan. Vissa känner aldrig av denna aspekt och andra tycker att det alltid är något besvärligt just nu. Som alltid tror jag på att det finns flera olika perspektiv och vi väljer det perspektiv som är enklast för oss just nu om vi inte är medvetna om vad vi gör. Som Gudinna bär Athena både på attributen för krig och för visdom bland annat. Två aspekter som vi kanske har svårt för att få ihop idag men då, för sisådär 2-3000 år sedan, hörde dessa ihop på ett annat sätt.
Heliga cirklar heter denna fina bild av Helena Nelson Reed. Och cirklar känns det som att vi behöver idag. Cirkelformen framkallar trygghet. I en cirkel sitter inte någon framför eller bakom utan alla sitter bredvid varandra.
Tittar du upp mot månen ser du nu hur den återigen välkomnar ljuset. Sakta men säkert gör den sig mer och mer synlig. Ett snäpp upp från nymånen och vissa kan nu känna av hur energin har lagt sig lite efter en nymåne som kan vara lite dynamisk.
Ett av orden var rastplats.
Breath of Creation.
I det allra djupaste mörkret är ljusbäraren här. Det vänder nu, årscykeln har kommit till den punkt som visar oss ett skifte. Precis som vid nymånen sker skiftet nästan omärkligt. Något skapas i mörkret, något vaggas där i den mörka tryggheten, något vi fortfarande behöver uppleva, något vi behöver känna mer än att se.
I morgon är det Lucia och som det verkar en tradition som är på tillbakagång. Synd tycker jag som hade en barndom fylld av Luciafirande. Som liten åkte jag till mormor och morfar och lussade dem iklädd lucianattlinne och krona i håret tillsammans med min bror. Vi bodde i Kortedala Göteborg när vi växte upp och där samlades alla de barn som ville till ett stort luciatåg som lussade för alla i området. Jättekul och spännande för en liten tjej.
midsommar. Man kan alltså få en möjlighet att se sin tilltänkta under drömmen. Man skulle upprepa följande dikt (åtminstone i Östergötland varifrån versen kommer), och man skulle äta något någon särskild salt mat därefter, om man drömde skulle man gifta sig med den person som bar fram något att dricka.
Det finns säkert en spännande historia bakom berättelserna att vår ljusdrottning egentligen skulle vara en symbol för Lilth men jag kan inte hitta så mycket fakta hur det i så fall skulle komma sig men däremot finns det ganska mycket om Lilith som är en väldigt gammal berättelse. Lilith nämns bland annat i bibeln och hon finns både i den judiska och mesopotamiska traditionen, där som en kvinnlig nattdemon. Hon finns i Gilgamesh eposet som är en skrift från 2000 f. Kr. I den judiska mytologin finns hon som Adams första hustru, skapad av jord precis på samma sätt som Adam. Hon uppfattade sig som helt jämlik med Adam och ville inte underordna sig honom. Bland annat hade de stora bråk om att Adam ville vara ovanpå Lilith under samlaget, något som Lilith motsatte sig.