Ett inlägg från förr som passar så bra på mina funderingar som dök upp idag. Funderingar som dök upp då jag läste Karl-Erik Edris inlägg om att han var på väg till vackra Hillesgården. Det här fick mig att fundera på att tro, något som han har skrivit så bra om.
Hade morgon-Tv på när jag satt o planerade idag ( hm, jag vet, bra fokus! ;)) I vilket fall som helst var det om “sjätte sinnet” och hur det på en man hade utvecklats efter en olycka.
Något som ständigt upprepades under programmets gång var just att det är så många som har dessa privata upplevelser som vi aldrig pratar om.
Som vi aldrig pratar om på grund av….. orsak?
Allvarligt talat så är jag ganska trött på att det ska vara en nödvändighet idag att förklara allt i vetenskapliga termer. Att vår bild av det som är sant eller ej är format av den vetenskap som vi själva har skapat.
En vetenskap som i sin tur är skapat av vår “tro” att detta är den “sanning” som är grunden för allt liv. En vetenskap som är formad av vår, människans, behov av förståelse och kontroll. ( Min slutsats)
En vetenskap som fick sitt starka fäste (enl. Karl-Erik Edris, författare till boken “I ett annat ljus”) bl.a. som ett resultat av det avståndstagande som man tog från kyrkans makt.
Vetenskapen har blivit vår religion. En trossats som vi ska akta oss noga för att försöka ifrågasätta. För aj då vad vi blir påhoppade, eller blir sedda över axeln på.
Någonstans tycker jag att det har blivit samma häxjakt på de som anser att deras subjektiva upplevelser är upplevelser som är meningsfulla och “sanna” som de som kyrkan hängav sig åt förr.
Och kanske jag ska modifiera mitt uttalande med att säga att min upplevelse så här långt är att det är de som är anhängare av den vetenskapliga tron som är mer besatta av att misskreditera de som inte tror att vetenskapen har svar på allt, än de forskare som faktiskt är insatta i den vetenskapliga världen.
Karl-Erik Edris anser också, vilket jag till fullo håller med om, att vetenskapen idag på något sätt anser att de måste konkurrera med religionen och allra helst eliminera den. Och jag citerar från hans bok:
Och att den i konsekvens därmed bör försöka misskreditera och underkänna intuitionen så att intellektet får en oinskränkt maktposition när det gäller att fastställa kunskap om alla aspekter av den magnifika verklighet som vi lever i.
Kan det vara så att vetenskapen ( inom ovanstående genre) lever på grund av att vi har gjort oss själva till “offer” och slavar under det som vi själva har skapat? Vi underminerar våra egna möjligheter till utveckling genom att frivilligt begränsa oss?
Om fler av oss faktiskt vågar vara och uttrycka allt det som vi faktiskt är då kanske det är den signal som behövs? Varför leva detta liv i det fängelse som vi själva har skapat?
Jag tror på mina upplevelser. Min tro gör att jag är jag, den skapar mina möjligheter eftersom den är en del av det som är jag. Min tro är en tro i dess egentliga mening. Inte en tro som att jag “anar” eller “gissar”, utan en tro som är en levande del av mig. Det är en tro som jag inte kan ge förklaringar på eftersom min hjärna och dess logik vill begränsa och inte förstår.
Denna tro hindrar mig inte från att vara en skeptiker. Jag är oerhört skeptiskt. Jag tar in och funderar, försöker se vad som kommer från mina önskningar och behov. Jag väger in mina erfarenheter/upplevelser från min uppväxt och vad som kan komma från dessa. Jag är en analytiker av ohejdad vana. Kanske till och med lite för analytisk ibland.
Detta hindrar mig inte från att vara öppen för andra verkligheter än den som jag har gjort till min. Jag instämmer till fullo med Adrian Parkers (forskare Gbg:s universitet) i det svar han gav i en frågeställning insänd till tidningen “Modern Psykologi”
Enligt sociologiprofessorn Marcello Truzzi finns det flera sorters skepticism. Den äkta skeptikern söker inte bara normala förklaringar till påstådda fenomen utan granskar också sin egen skepticism. Den äkta skeptikern är också beredd att avstå från ställningstaganden tills vi vet mer. Denna inställning stämmer överens med de gamla grekernas användning av ordet skeptikoi som en väg mot ny kunskap.
Copyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Vad kan de säga mig att jag nu har fått sköldpaddan på min sköld? På vilket sätt kan långsamhet vara ett skydd för mig? För en sköld är ju ett skydd. Åtminstone den form av sköld som jag har fått till mig. Skölden håller du för hjärtat, kan långsamhet vara ett skydd för hjärtat?
Dagens tanke:
Det här är en Keltisk Ogham-kalender. När man skapade kalendern följde man månens 13 faser och därför förknippas den starkt med månmagi. Ogham-kalendern är utifrån naturens egen kalender, alltså i harmoni och växlar med årstiderna.
Då och då kommer det där ögonblicket när saker bara hamnar på plats…även när det bara snurrar runt som tusan omkring en. Som nu, precis som nu. Nymåne och om man tittar på planeternas positioner då är det full turbulens. Jag läser på en astrologi sida att det är ett så kallat stor kors just nu, det kan enligt astrologen blåsa ganska kraftigt just nu. Det finns också en konstellation som de kallar stor trigon och det är denna som vi skulle kunna använda som ett ankare. Något stabilt jordbundet att hålla sig i.
Sista fasen i måncykeln och det är avslut jag fokuserar på. Avslut eller fullbordan. Same, same but different brukar jag säga då och då.
Halvvägs, mittemellan allt och ingenting skulle man kunna säga.
vara aktiva, vi låter enbart vårt fokus rikta sig åt ett annat håll.
Att smida medan järnet är varmt, ja det var nog Guden
Efter en liten stund bildades bilder i mitt sinne och jag hörde henne återigen ropa. Jag visste att jag skulle gå in i den grå dimma jag såg framför mig. Jag trevade mig fram och kom till slut fram till vad jag förmodade var ett stort stenblock. När jag rundade det kunde jag se min moster hopkrupen bakom det. Rädd tittade hon på mig. Jag sträckte ut min hand och visade att det var dags att gå därifrån. Tveksamt tog hon den och följde med. Vi tog några steg och sedan tog hennes rädsla över och hon släppte och försvann igen. Jag hittade henne igen och nu följde hon med. Vi gick fram till gränsen där den grå massa upphörde, tog ett steg över det lilla staket som fanns där och ut på en väg. Där på vägen fanns många av våra släktingar väntande. De stod en bit bort och tittade mot oss. Min moster tittade på mig och vände sedan och gick bort mot dem.
Sabian Symbol för fullmånen 